CONSTANTDAYLIGHT

Sket i att baka semlor idag. Tar för lång tid. "Jaha, vad nyttigt!" tänker ni. "Nej, inte ett dugg nyttigt" svarar jag då Jenny och jag istället bestämde oss för att baka american cookies. Fyfan vad gott det var. Riktigt ljuvligt.

Att äta sötsaker är fan som att bruka droger (inga egna erfarenheter dock). Först kommer sötsuget. Du MÅSTE HA just vad du för tillfället har cravings för. Sedan, när du väl lagt beslag på socker-/kalori-/fettbomben, känns det som du är i himmelriket. Allt annat är diffust och det enda verkliga, det enda som får dig att förstå att du lever är det du har i munnen. Sedan kommer landningen efter din lilla tripp. Du inser misstaget du begått; "VARFÖR åt jag den/det?! Jag vet att jag skulle ha kunnat låta bli." Sedan kommer ångesten som lägger sig som en kall och fuktig hinna runt kroppen.

För mycket prat om vikt. Igen.

Nu ska jag och träna och imorgon är det nationella prov i svenska del C, om jag inte tar fel. 

Skottade snö från taket tills hela ryggen värkte. Då åkte vi och firade mammas väninnas man och son (smått invecklat). Den ene fyllde 50 och den andre fyllde 18. Satt i skinnsoffor och åt tårta, drack kaffe och pratade om vargfrågan med gamla damer som hade pärlhalsband och linnehandskar.

Nu ska jag gå på bio!

Fan va stora de blivit bara sen våren '09.

Hade suttit fint med en semla. Mhmm. Denna makalösa gâteau uppbyggd utav tämligen simpla ingredienser. Ägg, jäst, smör, salt, socker, vetemjöl och salt. Tillsammans bildar de en hänförande kombination som tillfredställer både synen, luktsinnet och känseln. Koncentrerar man sig tillräckligt noga kan man kanske till och med låta sin hörsel njuta utav ljudet av den frasiga och ljuva bageriprodukten. Men bara om du är riktigt fokuserad. En fröjd för smaklökarna som får välkomna de ljuvliga smakerna, sedan låta de sakta fortsätta sin färd nedför strupen.

Till att börja med har vi det lilla locket. Perfekt pudrat med ett tunt lager utav vaniljsocker. Känslan av att sakta låta tungan glida över den lena ytan av nygräddad semla. Smaken av vaniljsockret som försiktigt löses upp, undan för undan utav fukten som den försiktiga beröringen medför. Att sakta låta sin själ uppgå som i trance då läpparna sakta sluts runt bakelsens lilla hätta. Försiktigt vidrör underläppen något svalt och fuktigt. En blick ned försäkrar att sötman som letat sig in i munnen kommer från den luftiga, nyvispade grädden. Under detta ljuva skikt av patisseriet gömmer sig den lilla skattgömman. Trevande söker sig tungspetsen ned i den lilla fördjupning i den undre delen utav semlan. Plötsligt stöter den försiktigt i något. Den klibbiga kärnan utav mandelmassa smakar, precis som resten av det nygräddade underverket, gudomligt sött. En symfoni utav smaker börjar spela på tungan, och mycket snart uppgår stycket i ett utdraget crescendo. Efter detta klimax är det enda som återstår nederdelen. Man ska dock inte underskatta denna del utav semel-ätandets process. Efter att ha utstått en lång rad av saliga smakintryck som satt samtliga sinnen på prov kommer detta som ett varsamt och säkert avslut. Varligt sväljs den sista delen utav semlan, och även fast den konkreta härligheten inte längre existerar mer än djupt nere i magsäcken infinner sig fortfarande en intagande känsla.

Åh. Det är så mycket godare att skriva om semlor än att äta dem. Tur att jag lagt av med sådana onyttigheter.

(Märkte att min lilla beskrivning av semlor påminner om en porrnovell, haha. Nåväl!)