CONSTANTDAYLIGHT

Jag har alltid sett lycka som något överskattat, då man oftast bara får chansen att uppleva det i korta perioder. Jag har aldrig heller vågat leka med tanken på att hitta någon som faktiskt kan få mig att bli lycklig mer än för ett ögonblick. Den tanken har nu smygit sig in i mitt huvud. Till en början obemärkt, men på senare tid har den tagit allt större plats. En annan sak som också nästlat sig in i mig är den äckliga känslan av rädsla för att bli övergiven. "People always disappoint me". Den här gången känns det dock som om jag kan hantera det. Att hoppas, tro och våga. Verb som jag alltid annars relaterar till klyschiga saker börjar klinga av betydelse när jag uttalar dem.

(Hämta töntstämpeln. Nu.)