Utkast: Maj 23, 2010
"Man kan inte förnimma känslor om man inte än gjort sig mottaglig." Så skrev jag för exakt fyra månader sen i en text, som förmodligen handlade om min dåvarande avsaknad utav känslor över huvudtaget. Hur vet man att man är mottaglig? Känner man något särskilt som indikerar att man är redo? För mig handlade det förmodligen om slumpen. Jag hade vant mig vid ensamheten och strävade inte längre efter någon särskild gemenskap. Då helt plötsligt dök någon, han, upp och delade med sig utav saker som på något sätt fick mig att känna just den där gemenskapen. Det som jag sedan länge slutat att eftersträva. Jag tilläts känna samhörighet med någon annan än endast mig själv, på en nivå som ingen annan tidigare lyckats frambringa. Visst låter det paradoxalt om man tänker tillbaka på textfragmentet jag hade just delgivit er? Jag hade ju gjort motsatsen - gett upp hoppet och tron, och på så sätt motverkat min så kallade mottaglighet.
Vad jag vill komma fram till, efter att ha vilselett er en aning, är att alla utvecklas. Man bildar nya åsikter och klänger inte sig fast vid gamla betraktelsesätt livet ut. Jag skulle vilja kalla det förnyelse, men det låter alltför oåterkalleligt så jag väljer att låta bli.
