CONSTANTDAYLIGHT

Hur i helvete kunde det bli så här jävla fel? Guldmedaljör i att ljuga för mig själv. Vart fan är mitt pris? Jag har varit där, jag är där. Fast i ett mellanspel som aldrig slutar. Just nu pulserar den. Växer och frodas. Sipprar genom vener och artärer. Fortsätter i ett kretslopp som bara tycks utvidgas för varje gång det passerar. Försöker kväva embryot av vämjelsen, men ger det bara näring. Och någon har byggt dammar där sällhet en gång porlade. Ångest och självhat som byggmaterial.

"Bland kraven som ställs
på det egna jaget
förblir man gömd i sig själv"

Fläka ut sig och visa allt som vill bli skyddat under min hinna. Fuktiga jävla hinna. Känner mig ändå inte sårbar. Har aldrig varit det. Det värsta hotet kommer inte utifrån.

"Dags att bli vuxen
och få höfter"

(Vet inte. Vill inte. Slocknade efter alla trevande försök. Glöden.)