Slutet, det som vissa kallar början på något nytt
Du menar att det borde kunna lagas, förhindras, skjutas upp. Nu måste jag ingripa. Korrigera ditt misstag, din villfarelse. Något som aldrig var trasigt kommer inte heller att kunna lagas. Tiden läker inga sår. Men långsamt, olidligt långsamt, lär man sig att hantera sorgen. Begripa att livet förr eller senare måste forsla människorna vidare en annan plats och en annan tid, där de kan fullfölja vad de redan påbörjat.
En lukt utav stilla förtvivlan sitter fast i väggarna. Människor med avtrubbade sinnen, knappt närvarande. Slås av en surrealistisk tanke: personer som tidigare varit fria att uppleva och ta intryck utav världen runtom dem nu endast är begränsade till att ständigt sitta stilla i samma rum hela dagarna. Oftast med endast sig själva som sällskap.
(Kanske var det bäst. Kanske hade hon redan fått chansen att uppleva vad livet har att ge.)
Transparent hud. Lika skör som silkespapper. Beroende av andra människors omsorg. Saker jag kommer nonchalera. Det var inte sanningen. Det var inte hon. Det är kvinnan i mitt minne som är den sanna människan. Jag tänker ignorera den lögn utav henne som målades upp.
Jag förväntar mig inte att någon ska ta sig tid att läsa och/eller reflektera över vad jag nyss skrev. Det är bara skärvor av mina tankar. Diffust framförda.
Du säger att det inte finns något som är trasigt som kan lagas, men tänk då istället på att du kan bygga något nytt. Med alla dessa minnen och tankar så kommer du ständigt bygga,rasera, ändra och ta bort i ditt liv Matilda. Det finns inget tak på den skyskrapan som är ditt liv. Hela ditt liv så kommer du fortsätta att bygga på den skyskrapan, ibland så rasar en våning eller två. Det sinkar din uppbyggnad, men så småningom så blir det en del av skyskrapan. En våning av sorg som kommer att hålla upp alla de andra tusen våningar som kommer byggas ovanpå den. För varje våning du bygger, spelar ingen roll om det är en dålig våning eller inte, så kommer du i vilket fall som helst att bygga vidare på din skyskrapa. Men när man väl är på toppen av sin skyskrapa och fortsätter bygga, så hamnar den där dåliga våningen allt längre ned, för du rör dig uppåt hela tiden. Tillslut så kommer sorgen avta, men aldrig försvinna helt. Det kommer bara bli ett tillstånd av ihågkomst. Alla dessa lyckliga minnen, alla dessa lyckliga våningar, det är DEM som du kommer komma ihåg. Förresten,tillsammans så kan dessa skärvor av tankar bilda någonting. Glöm aldrig det Matilda.
