Att vara förvirrad
Jag hatar att ha massvis utav frågor cirkulerandes i mitt huvud. Frågor som man inte kan ha konkreta svar på eller helt enkelt kommer att förbli obesvarade. Ibland blir jag frustrerad när jag inte kan förmå mig att be någon om svar. Bryta ner frågan till dess beståndsdelar med en annan person, för att sedan ta ett kliv bakåt för att kunna få en tydlig överblick av vad som bör åtgärdas eller inte. Istället låter jag bli att yttra mig och försöker själv gå till botten med vad det nu än handlar om. Oftast så så främjar jag bara utvecklingen utav ännu mer svårlösta frågor och låter mig ledas in i någon sorts labyrint där jag glömmer bort att verkligen söka efter utgångar.
Nu tänker säkert ni, er som jag brukar öppna upp mig inför, att jag är otacksam. Det är inte syftet med texten, att få det att framstå som om det inte betyder något för mig att kunna prata med er. För det gör det. Så äckligt jävla mycket. Det jag menar är helt enkelt att jag skulle kanske behöva utveckla mig själv mer som person. Lära mig att hantera vimmlet utav påfrestande frågor som jag dagligen ställs inför... Det jag uppehåller er med är nämligen bara toppen utav isberget.
Fick nyss, vad jag tror var, ett blodsockerfall efter att ha legat och läst på balkongen. Marcus Birro, för er som verkligen skulle vara intresserade. Vill gå på hans föreläsning på Peace!!!! Ikväll blir det filmkväll (igen). Myspys.
