Älskar detta
Bara så perfekt.
We're rolling suicide
Grab a brush and put a little makeup
Hide the scars to fade away the shakeup
(Hide the scars to fade away the)
Why'd you leave the keys upon the table?
Here you go, create another fable
Straight up now, tell me do you really want to love forever
Hej! Tänkte bara visa min (halv)nya rock och min (hel)nya pose. Öppen mun är det nya svarta, sägs det. Iförrgår var jag med Jenny och Edvin på kvällen. Sedan spenderade Tove natten med mig. Dagen efter mös vis i soffan @ Hagaström. Sedan åkte jag hem och spenderade natten med Fanny. Så summeras de senaste dagarna. Nyss klippte jag gräset *gAlEt*. På måndag beger jag mig 9 o'clock till Vasaskolans aula. Spännande.
Casey Shea – Chop Suey <- Lyssna!!!
Ett svagt mumlande, tyst försiktigt kraftigt ljudligt mot nacken
Hemma igen från Gotland. Och innan dess har det hänt mycket. Inget produktivt har uträttats, dessvärre. Däremot har upplevelserna varit... utvecklande. Avdundsjuk på Tove som befinner sig på Way out West i detta nu. Ser fram emot Popaganda och, förvånande nog, att skolan ska börja. Nu ska jag ut i sensommarnatten (för visst räknas augusti som sensommar?).
Slutat svida. Slutat riva. Värken som uppstod i märgen varje gång jag tänkte på henne är inte längre närvarande. Betyder det att hon är borta för gott? Visslande ljud kom från hennes hals varje gång hon andades in. Ett svagt mumlande. Hennes blottade ryggrad.
(Ska sluta!)
I've got my reasons not to worry about it
Upplevde världens mest underbara doft idag när jag hängde ut tvätten. Det var liksom... Out of this world. Lakanen doftade godare än något jag tidigare känt. Jag MÅSTE få reda på vad det var för sköljmedel. Gah.
Home is where my hat is. Eeh.
Kom hem igår. Sov 16 timmar. Fortfarande sliten. Sjukt underbara dagar, galet förtjusande människor, hysterisk musik och otroligt fina minnen.
There is nothing I wouldn't give from this moment on
Mark Mulcahy – From This Moment On (Kanske världens finaste cover!)
Beståndsdel
Den är alltid återkommande.
Nu ska jag ta bussen med Edvin till Jenny och vi ska bada och sola och spela gitarr och tänka på ingenting.
(Krävs ingen)
Skrattade åt mig själv nyss.
Jag är så jävla naiv.
Det skaver en aning, men ingen kan känna det. Tystnad.
Vi vann aldrig, men vi gav oss heller inte in i striden.
Fyller hålet med ihåliga känslor. Vit hud under byxkanter och rockärmar. Vi gömmer oss för varandra, rädda att möta någons tomma blick. Ljudlösa utandningar och blixtsnabba blinkningar. Ett ljud som bryter tomheten, tystnaden är tjockare än vakuumet som ligger laddat över marknivå.
"Jag tänker stå på av helvete"
Gudrun, du är utav äkta kvinnoblod!
Herråååååå
Efter fyra år med samma människor, dock under ständig utveckling, säger vi hejdå. Fint, om än lite sorgligt.
Slut ögonen. Dra ett djupt andetag.
Nu skall jag duscha sedan laga pasta med pesto. Mh-mmmmmmmmm. Mmmmmhmmhmhmmmmmmm.....Mh. Mums.
Utkast: Maj 19, 2010
"En kafka och kaka, tack!"
Franz Kafka hänför mig.
Bara en bråkdel av alla mina tankar lyckades du samla. Låt dem falla till botten
Mina frågor alstrar bara nya, och ett nätverk utav komplicerade frågeställningar bildas i mitt huvud. Därför stänger jag ner. Nekar åtkomsten för både mig själv och andra.
Utkast: Maj 23, 2010
"Man kan inte förnimma känslor om man inte än gjort sig mottaglig." Så skrev jag för exakt fyra månader sen i en text, som förmodligen handlade om min dåvarande avsaknad utav känslor över huvudtaget. Hur vet man att man är mottaglig? Känner man något särskilt som indikerar att man är redo? För mig handlade det förmodligen om slumpen. Jag hade vant mig vid ensamheten och strävade inte längre efter någon särskild gemenskap. Då helt plötsligt dök någon, han, upp och delade med sig utav saker som på något sätt fick mig att känna just den där gemenskapen. Det som jag sedan länge slutat att eftersträva. Jag tilläts känna samhörighet med någon annan än endast mig själv, på en nivå som ingen annan tidigare lyckats frambringa. Visst låter det paradoxalt om man tänker tillbaka på textfragmentet jag hade just delgivit er? Jag hade ju gjort motsatsen - gett upp hoppet och tron, och på så sätt motverkat min så kallade mottaglighet.
Vad jag vill komma fram till, efter att ha vilselett er en aning, är att alla utvecklas. Man bildar nya åsikter och klänger inte sig fast vid gamla betraktelsesätt livet ut. Jag skulle vilja kalla det förnyelse, men det låter alltför oåterkalleligt så jag väljer att låta bli.
