CONSTANTDAYLIGHT

Tänkte jag skulle ta tag i mitt liv från och med nu. Låter det bra? Blir ni nöjda? Kommer jag bli nöjd? Jag hoppas det.

Än finns det hopp för maj månad. Smider planer om att spana in Annie Leibovitz på fotografiska, samt andra mysiga utställningar.
Nu ska jag hetsäta russin och börja ta itu med mina läxor.

Synd att allt jag gör bara blir så fel. Orkar inte med mig själv just nu.

Jag har alltid sett lycka som något överskattat, då man oftast bara får chansen att uppleva det i korta perioder. Jag har aldrig heller vågat leka med tanken på att hitta någon som faktiskt kan få mig att bli lycklig mer än för ett ögonblick. Den tanken har nu smygit sig in i mitt huvud. Till en början obemärkt, men på senare tid har den tagit allt större plats. En annan sak som också nästlat sig in i mig är den äckliga känslan av rädsla för att bli övergiven. "People always disappoint me". Den här gången känns det dock som om jag kan hantera det. Att hoppas, tro och våga. Verb som jag alltid annars relaterar till klyschiga saker börjar klinga av betydelse när jag uttalar dem.

(Hämta töntstämpeln. Nu.)

Att långsamt gripa efter något som bleknat bakom en brunrandig gardin. Böljande i vinden. En djup utandning som kolliderar med vad som än finns i dess väg. Doften av något gammalt. Något bekant. Något som du alltid trott kommer finnas där, precis inom räckhåll. Försöker få fatt i det förflutna. Trevande. Vågar inte inse att misslyckande är ett faktum. Det förflutna är och kommer förbli något som redan inträffat. Aldrig någonsin kommer du att få uppleva samma känsla igen. Känna samma smak, känna samma doft. Alla intryck byts ut mot nya. Inte nödvändigtvis bättre, men i högsta grad nya och aldrig tidigare upplevda.

Du menar att det borde kunna lagas, förhindras, skjutas upp. Nu måste jag ingripa. Korrigera ditt misstag, din villfarelse. Något som aldrig var trasigt kommer inte heller att kunna lagas. Tiden läker inga sår. Men långsamt, olidligt långsamt, lär man sig att hantera sorgen. Begripa att livet förr eller senare måste forsla människorna vidare en annan plats och en annan tid, där de kan fullfölja vad de redan påbörjat.

En lukt utav stilla förtvivlan sitter fast i väggarna. Människor med avtrubbade sinnen, knappt närvarande. Slås av en surrealistisk tanke: personer som tidigare varit fria att uppleva och ta intryck utav världen runtom dem nu endast är begränsade till att ständigt sitta stilla i samma rum hela dagarna. Oftast med endast sig själva som sällskap.

(Kanske var det bäst. Kanske hade hon redan fått chansen att uppleva vad livet har att ge.)

Transparent hud. Lika skör som silkespapper. Beroende av andra människors omsorg. Saker jag kommer nonchalera. Det var inte sanningen. Det var inte hon. Det är kvinnan i mitt minne som är den sanna människan. Jag tänker ignorera den lögn utav henne som målades upp.

Jag förväntar mig inte att någon ska ta sig tid att läsa och/eller reflektera över vad jag nyss skrev. Det är bara skärvor av mina tankar. Diffust framförda.

Har jag berättat att han har världens finaste nyckelben? Och skulderblad. Och hälar. Och handleder. Och mage. Och axlar. Och fingrar. Och vader. Och överarmar. Och knän. Och armveck. Och ljumskar. Och nacke.
Inte? Nu vet ni.

Känner på mig att jag kommer få någon slags repressalie för hur jag känner just nu. Ju högre upp man kommer, desto hårdare faller man. Ignorera instinkten, låt förnimmelsen utav lycka lämna ett avtryck. För visst är det lycka det handlar om?

(Åsidosätt frågorna och låt dig understås att leva i samtiden, för ögonblicket och tillfället. Just nu. Släpp allt annat.)

There is a pleasure in the pathless woods,
There is a rapture on the lonely shore,
There is society, where none intrudes,
By the deep sea, and music in its roar:
I love not man the less, but Nature more,
From these our interviews, in which I steal
From all I may be, or have been before,
To mingle with the Universe, and feel
What I can ne'er express, yet cannot all conceal.

Grinade som ett barn när jag läste dikten. Så vacker att det svider i hjärtat.

Ett ord som någorlunda väl summerar vad jag känner. Kanske det ord jag använder mest just nu. Det ironiska är väl att jag själv försatt mig i den här situationen, utan att riktigt ha insett det innan det var försent. Jag vet inte. Känner mig bara så sjukt oinspirerad, otaggad, äcklig, jobbig, trött. Vill inte känna så. VÅREN ÄR JU HÄR. JAG SKA VARA GLAD. "Du förtjänar att må bra" sa någon. Förtjänar JAG att må bra, eller är det något som alla förtjänar?

HERRÅ.

(Besök inte min blogg längre. Ni kommer inte finna något av intresse. Eller något över huvud taget. Återkom i sisådär maj vetja.)

Åt inge glass idag
och så gjorde man de ;ppPPppPPppPp

Hahaha, okej. Döda mig.

Har ingenting att berätta.
Ville bara berätta det.

Jag är en trasig person, hur mycket jag än försöker intala mig själv motsatsen.
(Få mig att inse. Försök få mig att förstå. Platsen där jag befinner mig just nu är fortfarande obelyst.)

Det är VÅR. VÅÅÅR. Riktig jävla badass VÅR! Igår kunde jag gå i enbart kavaj i typ 10 minuter. Sen blev det liiite för kallt. Men ändå. I can sense it. Nu är den jobbiga delen av våren över. Den delen man bara vill sätta gevärspipan i munnen på grund av att solen lyser (hehe) med sin frånvaro.

SJÄLVKLART blir jag sjuk när våren väl har gjort ett välkommet intrång i våran annars dystra vardag, likt en älskarinna som sedan länge varit försvunnen (hahaha, precis så skriver Birro i vart och vartannat kapitel. You just gotta love him.)

The Cure-kväll. Vill bara dra täcket över huvudet och. Typ. Försvinna.
(Fett patetiskt men aah. Känner så just nu. Fuck.)