Slut ögonen. Dra ett djupt andetag.
Nu skall jag duscha sedan laga pasta med pesto. Mh-mmmmmmmmm. Mmmmmhmmhmhmmmmmmm.....Mh. Mums.
Utkast: Maj 19, 2010
"En kafka och kaka, tack!"
Franz Kafka hänför mig.
Bara en bråkdel av alla mina tankar lyckades du samla. Låt dem falla till botten
Mina frågor alstrar bara nya, och ett nätverk utav komplicerade frågeställningar bildas i mitt huvud. Därför stänger jag ner. Nekar åtkomsten för både mig själv och andra.
Utkast: Maj 23, 2010
"Man kan inte förnimma känslor om man inte än gjort sig mottaglig." Så skrev jag för exakt fyra månader sen i en text, som förmodligen handlade om min dåvarande avsaknad utav känslor över huvudtaget. Hur vet man att man är mottaglig? Känner man något särskilt som indikerar att man är redo? För mig handlade det förmodligen om slumpen. Jag hade vant mig vid ensamheten och strävade inte längre efter någon särskild gemenskap. Då helt plötsligt dök någon, han, upp och delade med sig utav saker som på något sätt fick mig att känna just den där gemenskapen. Det som jag sedan länge slutat att eftersträva. Jag tilläts känna samhörighet med någon annan än endast mig själv, på en nivå som ingen annan tidigare lyckats frambringa. Visst låter det paradoxalt om man tänker tillbaka på textfragmentet jag hade just delgivit er? Jag hade ju gjort motsatsen - gett upp hoppet och tron, och på så sätt motverkat min så kallade mottaglighet.
Vad jag vill komma fram till, efter att ha vilselett er en aning, är att alla utvecklas. Man bildar nya åsikter och klänger inte sig fast vid gamla betraktelsesätt livet ut. Jag skulle vilja kalla det förnyelse, men det låter alltför oåterkalleligt så jag väljer att låta bli.
Note to self
Tvivel och tro. Att tvivla och att tro. Att tro att man tvivlar och att tvivla på att man tror.
Tänkte jag skulle ta tag i mitt liv från och med nu. Låter det bra? Blir ni nöjda? Kommer jag bli nöjd? Jag hoppas det.
Annie L
Än finns det hopp för maj månad. Smider planer om att spana in Annie Leibovitz på fotografiska, samt andra mysiga utställningar.
Nu ska jag hetsäta russin och börja ta itu med mina läxor.
Terapifika
FITTA!
Fan. FYFAN va lack jag är vill bara dö eller okej JAG vill inte dö men önskar allt ont i hela världen kunde drabba EN VISS PERSON gode gud fan äckligt jävla pissed just nu. ÄckelfittdamphorakukjävelåsneballefankattmuttafitthelveteanalblåsareFANFANFANFAN.
Okej.
Moget.
Men... aah.
There will be no miracles here
Jag har alltid sett lycka som något överskattat, då man oftast bara får chansen att uppleva det i korta perioder. Jag har aldrig heller vågat leka med tanken på att hitta någon som faktiskt kan få mig att bli lycklig mer än för ett ögonblick. Den tanken har nu smygit sig in i mitt huvud. Till en början obemärkt, men på senare tid har den tagit allt större plats. En annan sak som också nästlat sig in i mig är den äckliga känslan av rädsla för att bli övergiven. "People always disappoint me". Den här gången känns det dock som om jag kan hantera det. Att hoppas, tro och våga. Verb som jag alltid annars relaterar till klyschiga saker börjar klinga av betydelse när jag uttalar dem.
(Hämta töntstämpeln. Nu.)
1 maj!
Väldigt trevligt igår, må jag säga. Mindre trevligt såhär på morgonkvisten dagen efter, tyvärr. Ska iväg och jobba om mindre än 2 timmar, haha... Mysigt.
